Del 5 Uzbekistan - Bukhara och Khiva

Så har vi kommit till Bukhara, en annan av de myomspunna städerna utmed Sidenvägen. 

Detta är Bolo-Hauz moskén, byggd 1718. Jag gillar att man gjort pelarna i trä, 

vilket ger en smäcker stil med fint mönstrad yta.

Hotellet i Bukhara – där man har bevarat husets gamla inredningen. Alla rum var olika. 

Detta är mitt rum, högst upp i huset.

Se bara frukostmatsalen på hotellet, 

häftig miljö att dricka sitt morgonkaffe i.

Bukhara har en stadskärna som är väl bevarad. 

Man kan lätt föreställa sig hur det har sett ut under den tiden då Sidenvägen var i bruk.

Lunchdags. Grillspett och en öl för mig. Några andra tog spagetti.

Jag fick med mig själv i ett hörn.

Det mjuka ljuset i Bukharas gränder och valv. 

Lite turistinfluerat har det nog blivit, men än så länge är det knappast några européer som hittat hit.

Tekannan fylls med hett vatten.
I den svala morgonluften kan det vara skönt att ha en tjock rock av inhemskt snitt.

Ännu en madrasa, med namnet Miri-Arab Madrasah, tror jag. 

Jag hade lite svårt att skilja dem åt, alla överdådigt utsmyckade med mönster på orientaliskt vis.

En lärare kommer hastigt instörtande genom skolans portal.

Två skolelever, Nuruddin och Temir.

Registan-torget i Bukhara.

När man kommer en bit utanför den centrala stadens storslagna kvarter 

kan bebyggelsen bli lite mer ruffig.
Här kan jag finna karga och tuffa fotomotiv som jag tycker om. 

En skola från 1794 långt från de stråk där turisterna går - Rahmonqul Madrasasi.

Muren som omger Bukhara. Det ser ut som om den lilla gumman tror 

att trumpetstötar ska rasera muren, på samma sätt som i Jeriko. 

Är det därför hon sitter där och väntar?

När solen snabbt var på väg ner tog jag mig till Registan-torget 

för att hinna fånga den dramatiska himlen.

Solen går ner i Bukhara. 

Nästa dag fortsatte vi vår färd mot nästa historiska stad på Sidenvägen - Khiva.

Uzbekistan är en av världens största bomullsproducenter.

På landsbygden förekom ofta små kärror på två hjul, förspänd med en åsna.
Enkelt men funktionellt.

Vid ett stopp utmed vägen såg jag en kvinna som bakade piroger. 

Jag köpte en, varm, alldeles färsk och välkryddad med en köttfyllning. 

Något av det godaste den dagen.

Khiva. Staden var en viktig stad utmed Sidenvägen där försäljningen av kameler, mattor, kaffe och konkubiner 

formade den kapitalism som vi känner till idag.

En äldre Khivabo visar stolt upp sitt barnbarn.

Högerhanden mot hjärtat är en hedershälsning.

Khivas stadsbild domineras av Juma-moskés 33 meter höga minaret från 900-talet.

Muren i Khiva. Redan under 1100-talet var detta en imponerande fästning. 

På 1600-talet var Khiva en av de viktigaste städerna i Centralasien.

Bilden tog jag från hotellets entré.

Den tjocka turkoskaklade minareten började byggas 1851 av Mohammed Amin Khan, 

som enligt legenden ville bygga en minaret så hög att han skulle kunna se hela vägen till Bukhara.
När khanen dog år 1855 lämnades den vackert kaklade strukturen oavslutad.

Som förrätt till middagen beställde de flesta någon mustig soppa.

Sedan länge är skinnjacka och svarta byxor högsta mode bland ungdomar.

Jag frågade om jag fick ta en bild, och på bild måste man le.

Khivas historiska innerstad lite grann så där från ovan.

Nu var det dags att resa vidare.
Vi skulle nu bege oss till det femte landet - Turkmenistan.