Del 6 Turkmenistan

Den 7 oktober passerade vi gränsen till Turkmenistan, det mest totalitära landet i området. Det kan jämföras med Nordkorea.

Vid gränsen blev jag först av alla färdig med ifyllandet av deklarationer och kom fram till de stränga gränsvakterna på den turkmeniska sidan,
kända för att vara nitiska och besvärliga. En av dem tog mitt pass, granskade det noga, och så sträckte han fram handen och sade med ett leende ”Happy birthday!” 

Han hade sett att det var min födelsedag. Sen var det bara att passera.

I högsta fart fortsatte vi i fyra jeepar söderut rakt in i Karakumöknen på vägar som blev allt sämre för varje mil.

Här gjorde vi en kort paus för att sträcka på benen och springa bakom en buske.

Mitt i natten kom vi fram till ”Porten till Helvetet” – en jättelik krater ute i öknen med en diameter på 70 meter, där gasen brunnit oavbrutet i 46 år! 

Under pågående borrning 1971 kollapsade marken under en borrningsrigg och blottlade detta stora hål.
Man satte eld på den utströmmande gasen, och trodde att den skulle brinna ut på några dagar,
men den brinner ännu, efter 46 år. 

En bild av mig vid kanten till den brinnande kratern. 

Det var en isande kallt och hård ökenvind, men elden värmde ju ansiktet lite.

Innan läggdags bjöds vi på en måltid med kött, bröd och grönsaker.

Eftersom vi var mitt ute i öknen, många mil från närmaste boning, skulle vi bo i tält. 

Det var svinkallt och blåste, så det blev att sova med alla kläder på. 

När bågljuslamporna över matplatsen släcktes, och det blev totalt mörkt i vårt lilla tältläger, kunde man se stjärnorna på himlen ovanför oss
– fler stjärnor än jag någonsin tidigare sett.

I den tidiga soluppgången gick jag fram till kratern för att ta mig en ny titt på den eviga elden. 

Man hörde ett svagt muller där nerifrån och det kändes en tydlig gaslukt i området. 

När man ser människorna på andra sidan så förstår man hur stor kratern är.

Den uppgående solen började lysa upp sanddynerna bortom kratern. 

Vid kanten kunde man se några rester av de gasledningar som ryssarna använt, när de skulle utvinna gas från denna gasfyndighet.

En av männen som ordnade maten åt oss på denna ökenfärd. 

Han fixar här till tevatten i en makalöst sotsvart kanna.

Karakumöknens sanddynor är till för att vandra i.
Sakta börjar solen värma upp luften.

Jag ser ut över nejden, sanddynor så långt ögat når. 

Vi fortsatte vår färd genom Karakumöknen. Dromedarer strosade, till synes helt obevakade, i vägrenen, helt oberörda av de fyra vita jeeparna som körde fram i vansinnig fart på den skumpiga vägen.

Mitt ute i öknen ligger en by. Inga gator, inga tomter och ingen grönska.

Vi stannade till i den ödsliga byn och åt en lunch på en gård. 

Inte bara jag hade det svårt att sitta till bords med bena i kors.

Så anlände vi till Turkmenistans huvudstad - Ashgabat – ”den vita staden”. 

Alla nybyggda delar av staden är i marmor, helt i vitt och guld.

Utsikten från mitt hotellrum. Den runda byggnaden är turkmenistans statliga cirkus, i vit marmor förståss. 

Under ett antal år var cirkus förbjudet i Turkmenistan, men numera sponsras cirkusföreställningarna av staten.

Ertugrul Gazi Moskén byggdes på 1990-talet 

– en kombination av islamisk och bysantinsk arkitektur. 

En bild innifrån i denna moské, som  är den största i Ashgabat. 

Den rymmer 5.000 besökare samtidigt.

Ett av de stora tvagningsutrymmena i Ertugrul Gazi Moskén, där man som muslim tvättar ansikte, händer och fötter innan man går in i moskén för att be.
Man vill vara ren både till kropp och själ.

Många av stadens byggnader har en ohämmad arkitektur, 

som detta bröllopspalats, med sin jättelika diskokula. 

Några kvinnor står och väntar på sin buss. 

De blev ganska så fnissiga, när jag frågade om att få ta en bild.

Vår grupp på väg uppför rulltrappan i ett modernt shoppingcenter i en av de finare stadsdelarna. 

Vi letade efter något matställe att äta lunch på.

Ashgabat är Turkmenistans huvudstad med någon miljon invånare. 

Staden ligger ganska nära gränsen till Iran. 

Överallt finns bilder av landets president Gurbanguly Berdimuhamedow. 

Här hänger ett porträtt av honom vid hissarna på vårat hotell.

De vakter som fanns vid alla monumentala byggnader var det förbjudet att fotografera. 

Här skriker en vakt till en turist som hade höjt sin kamera. 

Texten ovanför entrén tyder jag till ” Turkmenistans självständigheten är vår främsta grundpelare” – ett citat av förre presidenten Saparmurat Nijazov.

Här ligger en rad med nybyggda bostadshus med några av stadens allra dyraste lägenheterna. 

Jag tycker att byggbolagen i Sverige borde kunna hitta lite goda idéer i de här husens design och arkitektur.

I de bostadsområden där sovjettidens byggnader finns kvar är miljön lite mer deprimerande. 

Här hade man dock dekorerat porten inför ett bröllop dagen därpå. 

Det unga paret som skulle gifta sig. De ville gärna vara med på en bild.                 

En turkmenisk kvinna, bosatt på en enkel gård, tillsammans med sin familj.

Jag frågade några grabbar, som lagade en cykel i ett bostadsområde, om jag fick ta en bild. 

De kom genast fram till mig, skakade hand och hälsade artigt. 

De berättade att de hette Temir och Farhad, och frågade varifrån jag kom. 

En artighet som verkligen imponerade på mig.

Turkmenistans befolkning är uppdelad i olika klaner.

De gröna klänningarna talar om vilken klan dessa skolflickor tillhör.

Den sista kvällen åt några av oss tillsammans på en liten uteservering, innan det var dags att åka ut till flygplatsen för att flyga hem till Sverige. 

Det blev en lite oskarp bild av sista kvällen med gänget...

En karta över hela resan.
Från Turkiet flög vi till Bishkek i Kirgizistan (uppe till höger på kartan).
Sedan åkte vi en vecka, tills vi kom fram till Almaty i Kazakstan. 

Därifrån flög vi ner till Dushanbe i Tadzjikistan. Sedan med buss till Tashkent i Uzbekistan. 

Sedan med tåg till Samarkand, och vidare med buss till Khiva. 

Med fyrhjulsdrivna bilar åkte vi in i Turkmenistan, genom öknen till Ashgabat. 

Därifrån flög vi hem.
Fem länder på tre veckor.

一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一
Text och bilder: Henrik Henrikson 2017

一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一一